Skärvor av oktober kvar i träden, gatorna är marmorerade i brunt och gult. Jag vaggar när jag rör mig med familjen genom Bagarmossen. Som vi väntar och längtar efter Ted nu. Aldrig har vi behövt vänta så här länge på något av våra barn. Igårkväll trodde jag att det var på gång. Värkar kom med fem eller sju minuters mellanrum. Men så när natten bäddade om mig så klingade de av. Kvar är magen. Kvar är otåligheten. Kom ut min älskade novemberunge, kom ut!

 

Idag är sista dagen på Nils höstlov, nu börjar helgen och sedan kommer en helt vanligt vecka. Med barnen, med bestyren, med sista psykologitentan, med avslutande seminarium, med allt det där som jag inte trodde jag skulle behöva göra på egen hand just nu. Men det ska gå bra. Så bestämmer vi.